PISSMINNEN

Jag har flyttat bloggen till http://pissminnen.wordpress.com

När jag fyllde 16 år var jag fri från skolan och ville så långt från Pudasjärvi som möjligt.
Jag flyttade till Helsingfors där jag genast fick jobb som springflicka på Sinebrcyhoff ölfabrik.

Innan min sextonårsdag hade jag redan genomgått två självmordsförsök och även fått graviditetstesta mig några gånger. Etersom jag levde på en liten ort kände jag att alla stirrade på mig och därför ville jag inte stanna kvar där.

Jag trodde alltså att jag skulle finna lyckan när jag reste bort och började ett nytt liv någon annastans - ett vuxenliv.
Att jag äntligen skulle finna lyckan och någon som älskade mig.

Jag jobbade på "Koff" några månader men sen blev jag trött på allt springande runt den stora fabriken så jag ville söka annat jobb. På den tiden var det bara att kliva in på arbetsplatsen och fråga ifall dom behövde hjälp. Större arbetsplatser hade även egna "arbetskraftskontor".

Under min tid på "Koff" hann jag bli kär några gånger. Killarna som jag föll för var alltid lite äldre och nu i efterhand förstår jag att dom bara utnyttjade mig och min kropp. Jag var lätt offer i min längtan efter kärlek.
Och visst fick jag kärlek.... kroppslig sådan fast jag uppskattade inte sex på den tiden. Jag hade sex enbart för att få känna närhet och en stunds lycka.

Innan jag började jobba på Olympiastadions pub i Helsingfors jobbade jag några veckor i ett litet café .
Där i cafeét träffade jag Rale som skulle bli min pojkvän ett tag men även vara delaktig av det otroliga som hände mig den vintern.

Det var också Rale som gav mig en svår gonorré som nästan kostade mig livet eftersom jag inte kom till sjukhus innan jag var riktigt dålig och fick åka dit med ambulans. Jag vårdades där över en vecka med stark antibiotika och dropp. Läkarna sa att kanske aldrig kan få barn.

Men en dag innan jag blev sjuk hände det något som jag inte ens kunde drömma om i mina vildaste fantasier.
Rale och jag skulle gå ut på krogen en kväll. Först skulle han bara gå upp till sin arbetsgivare och lämna ett papper till honom. Jag följde med honom upp till arbetsgivaren och redan när vi stod i trapphuset reagerade jag på namnet på dörren. Det var samma ovanliga efternamn som min pappa hade.

Det enda jag fick höra om min far var mormors kommentar "där är den usla skitstöveln" när hon kastade ett foto med en man som låg på mage på en badstrand. Man såg inte ens hans ansikte på det fotot.

Rale ringde på och mannen kom och öppnade. Han reagerade direkt när han såg mig och började fråga var jag kom ifrån och vad min mamma hette. (Tyvärr så är jag väldigt lik min morsa till utseendet)
Jag berättade för honom det han ville veta och plötsligt gick han bara fram till en byrå och började gräva i en av lådorna. Han hittade ett papper som han räckte till med orden "du är min dotter".

Det var helt otroligt. Helsingfors är en stor stad och utan att ödet är inblandat är det nästintill omöjligt att något sådant kan hända.

Men det hände och vi pratade hela natten och en vecka efter att vi möttes åkte vi till Uleåborg där jag fick träffa mina farföräldrar. Jag fick höra deras version av det som hänt när jag var liten. Pappa berättade också att han och hans föräldrar hade velat ta hand om mig när jag var barn men mamma hade ljugit och sagt att jag hade det bra hos henne. Han berättade att han hade försökt att kontakta mig vid flera tillfällen via mina morföräldrar och min morsa utan resultat.

Jag kan varken ta morsans eller pappas parti eftersom jag inte vet vad som hände dem emellan. Men jag kan aldrig acceptera att morsan vägrade mig att umgås med min pappa. Att hon ljög och levde som hon gjorde.

Jag tyckte i alla fall att det var underbart att ha "hittat" min pappa och vi umgicks mycket och bara några veckor efter vårt första möte flyttade jag in hos honom.

Men det var ett misstag.
Pappa var alkoholist. Han drack i perioder och emellanåt blev han helt galen när han var på fyllan. Han hade också en fyllekärring hos sig när han söp och det var inte kul att komma hem från jobbet på krogen vid midnatt och bevittna deras supande.

Mitt mått var rågad då han en natt tog fram en morakniv och började hugga i telefonkatalogerna med orden "så här kan jag göra med er också." Jag ringde till polisen som hämtade pappa.
Jag var aldrig rädd för honom menefter någon månad orkade jag inte med hans suparperioder längre. Jag tänkte att jag åker till Stockholm och försöker få ett jobb där. Jag orkade inte vara kvar i Helsingfors så jag flydde igen.

Min dröm var också att hitta min mamma som bodde i Stockholm. Det gjorde jag också men om jag hade vetat det jag vet idag hade jag nog aldrig sökt upp henne.


Andra bloggar om: svek, fylla, alkoholism, könssjukdom, längtan, kärlek, tårar, mamma, pappa, ungdom

Jag har suttit och funderat idag och kommer lite ifrån mitt huvudämne.

Jag har surfat runt i bloggvärlden och det verkar som att ALLA är så lyckliga i sina prylvärldar.
Ingen verkar må det minsta lilla dåligt.

Det är useendefixerat till max.

Man ska vara med i Facebook och ha massor av cybervänner... desto fler desto bättre.
Silikon, smink, shopping, prylar, shopping och mera prylar och lite Facebook till.
Vart är denna värld på väg?

Jag är förundrad över varför det snackas om Facebook överallt.
Vad är det som är så speciellt med denna virtuella sandlåda för vuxna?
Det är ju inte direkt något nytt fenomen... liknande ungdomsajter har funnits i åratal.
Enda skillnaden är att nu kan även vuxna leka de lekar som inte fanns då de var unga.

Nu ska helst ALLA blotta sina liv i cybervärlden. Ingen verkar tänka på konsekvenserna på denna plötsliga öppenhet.
Man blottar sig, sina barn, släkt och vänner.
Man öppnar dörrarna till sitt liv för alla.
Med namn och bilder utan en tanke på hur lätt det är ens adress eller telefonnummer hamnar i fel händer.

För baksmällan kommer förr eller senare eftersom vem som helst kan regga sig på Facebook utan att
uppge sin rätta identitet.
Jag testade att skapa ett konto med tillfällig mejladress och falskt namn. Svårare än så var det inte att få
tillgång till oändlig mängd av folks sidor.

Jag väntar på fortsättningen på denna explositionsartade självexponering.
Mår som en kratta och fattar inte hur jag orkar engagera mig........
Men man kan inte undvika FACEBOOK eftersom media inte verkar ha viktigare saker att rapportera om.

------------
Visst blottar jag också mig med denna blogg.
Jag skriver om mitt liv för att försöka läka mina sår...
Även om vissa inblandade i mitt liv kan identifiera sig i min text så skriker jag inte ut mitt namn.
Och jag skulle aldrig i mitt liv lägga ut bilder här på mina barn eller bekanta.




Andra bloggar om: Facebook, cybervärld, cybervänner, blotta sig, depression, må dåligt

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter kärlek och trygghet.

Som jag skrev tidigare så sökte jag mamma i alla kvinnor jag mötte. Jag fantiserade om hur hon skulle älska mig och ta hand om mig. Fortfarande kan jag känna saknaden av mamma i mitt liv.
Min morsa var ALDRIG någon mamma för mig. Inte ens senare när jag sökte upp henne ville hon vara min mamma.
Hon var för mig som vilken väninna som helst...

När jag kom i fjortonårsåldern och kastade dockorna gick allting väldigt fort. Jag började först röka och det dröjde inte länge innan jag provade alkohol. Tur att det inte fanns droger på denna lilla lantortshåla där jag växte upp.

Jag minns ett par roliga händelser när jag börjat röka. Jag hade alltid cigarrettpaketet längst ner i skolväskan och tog med mig bara en cigarrett när jag skulle ut. En kväll när jag kom in hemma hos mormor låg väskan öppen på golvet och cigarrettpaketet låg brevid. Mormor var rasande och pekade på cigarretterna och frågade "vad är det där". Som hon inte skulle ha sett det... Hon tog hand om ciggen och la paketet synligt på en burk ovanför ett kökskåp. Där låg den i månader och en gång när jag inte hade några cigarretter så tänkte jag att jag kan ta en, mormor kommer inte att märka det. Så fortsatte jag gång efter gång tills paketet var tomt.
Många år senare när jag kom och hälsade på hos mina morföräldrar låg paketet kvar där.

En annan grej som jag körde med var att sno cigg av morfar. Mormor gillade inte att morfar rökte inomhus så han var förvisad att röka i en liten skrubb som blev senare till toalett. Jag brukade smyga in där direkt efter att morfar varit där och rökt. Jag kunde då dra några snabba bloss utan att bli upptäckt.

Ingen alkohol eller cigarretter kunde döva min längtan efter kärlek. Jag blev ett lätt byte för en äldre kille, Olli, som lurade mig att ha sex med honom. Jag trodde att han älskade mig men det gjorde han givetvis inte. Han utnyttjade min längtan till fullo och när jag bara var fjorton år skulle han sälja mig till en gammal gubbe.
Jag hade åkt upp till den här killen och eftersom han kokade sin egen sprit så kom och gick det rätt så mycket folk hemma hos honom.
En kväll satt han och söp med en av sina "kunder" och sa till mig att jag skulle gå lägga mig. Han skulle komma snart. Jag gick och la mig i sängen i sovrummet och efter en stund öppnades dörren. Det var inte Olli, utan den gamla gubben som kastade sig i sängen och sa till mig att jag skulle ta av mig trosorna så han kunde slicka mig.
Jag vägrade och han blev förbannad och sa att jag måste eftersom han redan betalat.
Jag var så äcklad och ville bara därifrån. Jag kommer ihåg hur Olli försökte förklara för mig att han ville bara mitt bästa och att vi kunde tjäna massor med pengar ifall jag låg med en massa gubbar.

Inte ens då kunde jag fatta att han inte älskade mig, att han inte ville ha MIG utan bara min kropp.
Jag insåg det först då jag rymde med Anja, en tjejkompis och liftade ända ner till Valkeakoski, ett litet samhälle utanför Tammerfors. Olli hade flyttat dit och jag ville till honom till varje pris.

När vi kom fram var allt en enda kaos. Olli bodde i övervåningen i ett gammalt trähus med en äldre gubbe och två stora hundar. Spritapparaten stog på spisen och det låg vapen och patroner överallt. Det var stökigt och skitigt.
Men det värsta hände på kvällen när vi skulle gå och lägga oss. Olli kom inte och la sig med mig utan han gick till Anja och efter en stund hörde jag hur dom två hade sex tillsammans.
Men det var bara att bita ihop för jag ville inte tillbaka till Pudasjärvi.

En dag när Olli och gubben var borta roade Anja och jag oss med att ställa olika patroner på spisen och sätta den på högsta värmen. Det smällde som fan och hundarna var rädda. Konstigt att grannnarna under inte ringde till polisen då.

Men polisen kom efter att vi varit på rymmen i fem till sex dagar. Anja och jag försökte att gömma oss på vinden men poliserna kom dit och ropade att dom visste att vi var där och att vi skulle komma fram.
Det blev hemfärd med sociala myndigheter och ett jävla hallå när vi kommit tillbaka till Pudasjärvi.

Jag hade tidigare rymt ytterligare en gång med min syssling Liisa men den gången kom vi endast till Jyväskylä.
Det var mitt på natten och vi fick inte lift någonstans så Liisa började gråta och sa att hon ville in någonstans. Att hon var rädd, trött och hugrig. Visst var jag också hungrig, vi hade inte ätit något annat en varsin halva av en vetelänngd som vi tidigare hade snott i en mataffär.

Så vi smög in på en gård i förhoppningen att hitta något ställe att sova på när dörren till huset öppnades och det stod en kvinna på trappan och ropade "är det någon där". Vi kom fram och sa att vi skulle bara in i uthuset och sova. Hon bjöd in oss och vi fick både mat och sovplats. Hon och hennes man släpade extra täcken och kuddar från vinden och bäddade ner oss.
Men på morgonen kom polisen. Den snälla kvinnans man var en pensionerad polis och han hade blivit misstänksam när två 13-14 åringar var ensamma ute på vift mitt på natten. Han hade hört med sina kollegor och det kom fram att vi rymt från Pudasjärvi.
Liisas mamma och pappa kom och hämtade oss följande dag.

Vid den här tiden bodde jag i ett elevhem mitt i Pudasjärvi eftersom jag inte klarade av att bo med mormor och morfar. Men efter rymningarna fick jag flytta till morfars brors dotter Raili som bodde bara ett par hundra meter från mina morföräldrar. Det funkade inte heller så efter ett tag fick jag flytta in hos en fosterfamilj långt in i ödemarken, mitt i ingenstans. Det tog över två timmar att ta sig till och från skolan och där fanns ingenting att göra på kvällarna.
Jag kom inte heller överens med familjens äldsta dotter som jag ertappat för snatteri inne i en affär. Hon var livrädd att jag skulle skvallra för hennes föräldrar och hon hotade och trakasserade mig dagligen.
Till slut insåg alla att det inte funkade att jag bodde där så det enda alternativet som fanns kvar var att flytta tillbaka till mormor och morfar.

Den sista tiden innan jag fyllde sexton och kunde sluta skolan var ett helvete med ständiga gräl med mormor.

Jag har inga klara minnesbilder av hur morfar reagerade på min torårsrevolt men jag tror att han var ledsen över att ha förlorat sin lilla tös.



Tikkuhäntä


Andra bloggar om: längtan, minnen, rymma hemifrån, mamma, svek, tårar, fosterhem, sex

Nu har jag inte orkat skriva på flera dagar.

Jag fattar inte hur jag ska komma ur den här depressionen.
Har käkat antidepressiva sedan februari och jag känner mig inte ett dugg bättre.

Det känns som att jag inte har något att leva för.
Varje dag tänker jag att jag ska "rycka upp mig" IMORGON men när morgondagen kommer känns det som jag inte sovit alls. Jag är så trött och allt känns så meningslöst.

Allting känns lättare på natten. Då är det så tyst och det finns inga krav.
På natten kan jag inte städa eller motionera.
På natten kan jag inte handla.
På natten ringer inte telefonen.
På natten kan jag bara vara och känna att jag finns fortfarande.
På natten kommer drömmarna om en bättre morgondag
På natten slutar jag inte att hoppas.

Allt oftare stänger jag av telefonen på dagarna för jag ORKAR INTE prata med någon.

Jag har blivit folkskygg.

Jag har dåligt samvete för allt.
När diskhögen växer
När tvättkorgen svämmar över
När jag inte orkar gå och handla
När jag stänger av telefonen.... det kan ju hända något mina döttrar och jag kan inte nås
Att jag inte varit tillräckligt bra mamma
Att jag inte orkar orka

Jag känner mig utpekad som den PARASIT som det skrivs om i inläggen i forumen där folk med långa sjukskrivningar döms som lata. Jag skäms för att jag inte kan arbeta.
Jag befinner mig på samhällets soptipp.

Jag känner dåligt samvete när jag fortfarande orkar läsa och delta i debatten.... Jag ska ju inte orka göra det eftersom jag inte orkar jobba. Jag ska ju vara osynlig........... helst död önskar översittarna och tyckarna.

Men jag orkar inte bry mig längre.
Varje dag känns som en kamp.

Men än lever jag och har drömmar.
Jag drömmer om att jag är en dag är som "alla andra"... som dom flesta i alla fall.
Att jag en dag kan skratta, gråta och LEVA!
Att någon vill anställa mig trots att jag är gammal och har Horton.
Jag drömmer om kärlek... att någon bryr om sig om mig
Att få känna mig älskad och behövd.

Jag vet att många tyckare tycker att "det är bara att rycka upp sig".
Men den som inte varit i botten av denna svarta förtvivlan har ingen aning om hur det verkligen känns.
Det visste inte jag heller när jag som ung mötte en äldre kvinna som var djupt deprimerad. Jag förstog inte varför hon inte log... varför hon bara satt där och rökte. Varför hon inte LEVDE.
Jag tänkte då att "så där kan jag aldrig bli". Jag var full av liv och såg på framtiden med tillförsikt.

Men ingenting blev som jag drömt om. Det kom för många motgångar som jag inte kunde hantera på egen hand
och det fanns ingen som kunde hjälpa mig.
Kanske var jag för svag, kanske skulle jag ha kämpat hårdare.....
Men till slut rann bägaren över och jag befann mig djupt nere i ett mörkt hål som bara blev djupare och djupare desto mer jag försökte komma upp från den.

Jag har inte valt att må så här dåligt.


Min gamla ledsna nalle



Andra bloggar om: Depression, utbränd, livet, tårar, drömmar

Hittade en dikt som jag skrev tillsammans med en vän för några år sedan...


Jag färdas i mörkret och ser ingenting
annat än skuggor o dimma
Önskar att natten var klar ändå
så jag kunde se stjärnorna glimma.
Likt rymden så stor
jag öppnar mitt hjärta
sökandes allt och alla.
Med trösten som bror
som smörjer min smärta
jag vandrar och kommer ej falla



Andra bloggar om: dikt, sorgsen, livet, käslor, tårar

Jag mår pissigt... riktigt pissigt.  Dag efter dag, vecka efter vecka...... Jag är så negativ och trött.
Visst kan jag gå, se och höra så jag borde inte gnälla.... många andra har det mycket värre.
Men jag orkar inte vara duktig, jag bara orkar inte.

Jag har haft min depression i åratal... jag minns inte riktigt när den började. Men jag kommer ihåg att jag fick panikattacker redan när mina barn var små. Då jobbade jag som operatörstekniker på Televerket som Telia hette på den tiden. Det var en helt normal dag. Jag hade lämnat barnen på dagis på morgonen och hade jobbat hela förmiddagen.Efter lunch gick jag in på en liten klädbutik på Stureplan och skulle titta om dom hade fått in något nytt. Plötsligt, där inne i butiken kände jag mig väldigt yr. Hjärtat började slå jättehårt och ljuden ekade i mitt huvud. Jag förstog inte vad som höll på att hända. Jag trodde att jag skulle svimma och jag rusade ut ur butiken. Det kändes väldigt konstigt och jag blev fruktansvärt rädd. Efter en stund gick det över och jag kände mig som vanligt igen. Efter det fick panikattacker till och från och det ledde till att jag inte gärna vistades på okända platser.

Panikattackerna har kommit och gått under åren och nu när jag vet vad det är så är jag inte lika rädd. När jag känner paniken komma försöker jag andas lugnt och göra något annat än att tänka på hur det känns. Jag har ätit lugnande tabletter för min panikångest men det var ett helvete att sluta ta tabletterna så jag vill aldrig mer bli beroende av dem igen.

När jag var 17 år gammal fick jag en våldsam huvudvärk och blev inlagd på sjukhus. Jag låg inne på neurologen i nästan fyra veckor och lika plötsligt som huvudvärken kom, lika plötsligt försvann den också. Man hittade inget fysiskt fel på skallen på mig och läkarna skakade bara på sina huvuden när jag undrade vad jag led av.

Sedan var huvudvärken borta i knappt ett år för att komma tillbaka ännu jävligare. Man visste fortfarande inte vad det var. Jag fick flera svåra huvudvärksattacker per dygn som började nästan alltid på natten när jag låg och sov. Det var något vidrigt... Jag gick bara runt, runt eller låg i ett mörkt rum med en kall blöt handduk över ögonen. Det kändes som om det satt knivar i högra sidan av huvudet, bakom ögat och i tinningen... och att någon höll på att vrida på knivarna och gräva ur innehållet från mitt skalle. Så höll det på i flera månader och slutade plötsligt igen.

Det tog många år innan jag på Karolinska sjukhuset träffade en neurolog som visste direkt vad jag led av.
Hortons huvudvärk. Han forskade i det och jag blev också senare forskningspatient på Karolinska. Det var så skönt att få veta varför jag fick såna långa hemska huvudvärksperioder även om det inte på den tiden fanns någon lindring att få. Efter några år kom triptanerna som jag också var med och blindtestade. Och det är triptanerna som gav delvis mig mitt liv tillbaka under huvudvärksperioderna. Nu kunde jag ta en spruta när det var som värst och det var en enorm trygghet att ha sprutorna. Innan sprutorna var det nästan omöjligt att göra annat än stanna hemma, ibland i flera månader i sträck och dessutom sköta två små barn och hemmet.

Jag har haft horton nu i över 30 år. Brukar ha en huvudvärksperiod på 3 - 8 månader och sen är jag frisk i ca ett år och sen börjar nästa period. Den sista perioden var hemsk. Jag var uppe i 12 Imigransprutor per dygn och kunde inte sova alls de sista två veckorna innan jag blev inlagd och sövdes ner. Jag låg bara på golvet i vardagsrummet och grät och spydde av smärta. Och när jag ringde till sjukvårdsupplysningen för första gången för att få hjälp att komma till sjukhus sa kärringen i telefonen att den bästa medicinen mot Hortons huvudvärk är Magnesyl.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta...... Herregud... där satt en inkompetent människa och rekommenderade magnesyl som botemedel för en sjukdom som inte ens forskarna visste mekanismen bakom.
Till slut kom jag till sjukhus och nu behöver jag bara ringa direkt till neurologen om jag blir rikigt dålig och inte orkar hantera smärtan längre.

Förutom Horton som är en kronisk sjukdom så har jag också depression. Och som inte det skulle räcka så på slutet av mars i år fick jag antibiotika för mitt magsår och antibiotikan utlöste en väldig svår diarré som jag inte verkar bli av med. Jag har varit på infektionskliniken och dom har tagit en massa prover med det hittades ingenting smittsamt. Det var skönt i alla fall.
Men diarrén är INTE det minsta lilla skön. Vissa dagar får jag sitta på toan i stort sett hela dagarna. Jag kan inte ens tänka tanken att åka någonstans. Jag vågar knappt gå till närbutiken.

Jag har alltid motionerat regelbundet men det funkar inte heller med min lösa mage så jag känner hur jag blir bara plufsigare och plufsigare samt tappar konditionen helt och hållet....
Jag har faktiskt försökt att gå runt motionsspåret trots min dåliga mage. En gång lyckades jag gå runt hela utan problem, andra gången började det koka i tarmen när jag var knappt halvvägs och jag fick knipa ihop skinkorna och gå på det viset nästan hela vägen hem....... Då var jag säker att jag skulle skita på mig. Behöver kanske ha en potta med mig överallt... haha.
Nu ska jag iaf på en tarmundersökning, nästa vecka på tisdag blir det.
Jag hoppas att dom hittar orsaken till diarréhelvetet och kan hjälpa mig att bli av med det.

Sjukdomarna är inte slut än.... jag nämde ju magsåret som jag också har haft länge, länge.
Utöver det lider jag av sömnsvårigheter som säkerligen är psykiskt betingade.
Dessutom har jag mycket ont i vänster knä. Värst är det när jag ska sova eller ligger och tittar på tv. Det värker något fruktansvärt... som att ha kraftig tandvärk på insidan av knät. Det gör inte så ont när jag går eller står, mest i vila...... Eller om jag har suttit ett tag och ska ta mina första steg, då gör det vansinnigt ont ett tag när jag rätar benet.
Det skulle också behöva undersökas men jag orkar inte.
Jag har överrörliga leder så jag har till och från ont i olika leder. Värst var det höftlederna för några år sedan. Det blev dock bättre efter att jag börjat ta ca en timmes snabb promenad varje dag.

Jag läntar så efter att kunna börja röra på mig igen. Även om jag var deprimerad tidigare också så var det på något sätt lättare när jag kunde röra mig fritt. Jag fick lite mer energi och ork efter mina dagliga skogspromenader....
Nu har jag suttit i stort hela våren här i lägenheten och snart har även hela sommaren gått.

Fy fan säger jag och tänker än en gång hur enkel utväg döden skulle vara. Men så fel mot mina barn som miste sin far för ett antal år sedan.
Därför försöker jag orka kämpa vidare.. en dag i taget.

Just nu känner jag tydligt hur kroppens och själens välbefinnande hänger ihop.
-----------------------

Nu blev det rikligt med sjukdomsgnäll och jag känner mig som en gammal bitter gnällkärring. Men det lättar att skriva..... jag vill inte gnälla så mycket för mina barn och de få vänner jag har.
Om någon har läst det här så har han/ hon läst helt frivilligt och tagit del av min börda.

En dag skiner solen även i en rishög! (finsk ordspråk)




Andra bloggar om: sjukdomar, ont i själen, depression, panikångest, hortons huvudvärk, magsår, ot i knät, gnäll

Jag har så mycket mer att skriva om men jag känner mig inte motiverad, varken för att skriva eller göra något annat heller. ... Känner ingenting annat än tomhet och trötthet.

Jag vill inte leva men jag vill inte dö heller.
Minnena är svåra och jag vill inte minnas men jag minns ändå.
Jag vet inte när jag dog  invärtes om jag ens någonsin har levat.

Jag drömmer mycket på nätterna och jag känner mig ständigt trött. I många av mina drömmar är morsan med...
Konstigt att jag aldrig någonsin drömmer om min pappa.

Jag har funderat mycket på meningen med livet... Finns det någon mening?
Kanske är inte det här livet på riktigt.... kanske finns vi inte i verkligheten.
Kanske finns det en mycket högre intelligens som har skapat ett slags virtuell värld där vi människor bara är
uppdiktade spelfigurer som dom roar sig med.

Jag är nog skapad av en ond person som provar hur länge jag lever om man plågar mig så mycket som möjligt.

Depressionen har mig i sina klor och just nu orkar jag bara finnas till.
Kanske blir dett en bättre dag imorgon.



Min clematis har fått sina första blommor... en tröst i mörkret


Andra bloggar om: livet, minnen, depression, döden, hopplöshet

Jag tappade snabbt allt mitt självförtroende unden åren i mellanskolan. Steget från att ha varit en toppelev till skolkare var inte så stort. Jag ville inte öppna min mun under lektionerna eftersom jag alltid hånades på något sätt så jag undvek att prata så långt som möjligt. Jag kunde hävda mina kunskaper genom proven så länge jag klarade av att vara med i lektionerna. Men till slut blev hela situationen ohållbar. Jag började undvika att gå till skolan och jag orkade inte läsa på egen hand heller eftersom jag var så ledsen hela tiden.

Jag längtade så mycket efter mamma. Jag tittade ofta på olika kvinnon och fantiserade att de var mina mammor.
Jag ville leva i en riktig familj där jag var älskad.  Men så var det inte. När jag tänker på den tiden så kan jag fortfarande känna den längtan efter mamma, pappa och kärlek. Och jag saknar fortfarande mamma men INTE den mamman som födde mig.

När jag var 14 år försökte jag ta mitt liv. Jag antar att det var ett rop på hjälp eftersom jag genomförde försöket så klantigt. En efermiddag satt jag vid busstationen i Pudasjärvi och pratade med en kille som också brukade skolka. Han var alltid rätt så schysst mot mig så jag berättade för honom att jag jag mådde dåligt och jag inte ville leva längre. Jag hade strax innan jag träffade honom köpt rakblad och efter en stund sa jag att jag skulle gå på toan.

Toaletten var liten. Jag låste in mig och satt mig på på toalocket. Sen började jag gnaga med rakbladet på min högra handled. Det gjorde ont och var besvärligt eftersom jag var högerhänt men jag skar djupare och djupare tills blodet började rinna till ordentligt. Sen skar jag även min vänstra handled och satt och såg blodet rinna på golvet. Jag tänkte att nu fick jag dö från denna onda värld där ingen tycker om mig och där ingen vill ha mig.
Jag blev alldeles dimmig i huvudet och satt bara där med tårarna som rann och blandade sig med allt blod.

Till slut hade det kommit så mycket blod att det rann till den övriga toalettavdelningen och det var därför jag hittades ganska snabbt.

Jag minns inget av färden till sjukhuset och egentligen ingenting som hände inne på sjukhuset heller. Jag bara vaknade i en sjukhussäng och hade bägge handlederna inlindade i bandage.

Efter den händelsen fick jag träffa någon slags psykdoktor i Uleåborg men det gjorde mig inte lyckligare. Livet var mig likgiltigt vid den tidpunkten. På något sätt tragglade jag igenom dagarna och jag har inga speciella minnen av den tiden förutom att jag längtade så innerligt efter någon som skulle älska mig och skydda mig. Det hade jag gjort många år då.

Vänskapen med morfar hade blivit lidande av min svåra inträde i tonåren och jag hade verkligen ingen att ty mig till.

Det gör så ont att skriva om det här. Jag behöver en paus nu.




Andra bloggar om: tårar, ensamhet, känslor, mobbning, tonåren, självmord

Helvetet började redan första dagen på den nya skolan. Några av de gamla mobbarna från min gamla skola började i samma klass med mig. Men det var inte de gamla som var värst. Nej, det var de nya med Kalle i spetsen. Det var en plåga att vara i skolan.

Jag var nog ganska trasig i själen  redan då och hur duktig jag än var i alla ämnen så störde mobbningen mig oerhört. Jag var känslig och tog åt mig allt. Om jag bara hade varit starkare och hade kunnat strunta i mobbarna så hade jag klarat mig bättre. Men jag var inte stark. Varje dag i skolan var ett helvete och jag var ledsen och grät ofta. Jag som tidigare hade varit en duktig elev med riktiga toppbetyg började få sämre och sämre betyg. Min energi räckte inte till att koncentrera mig på undervisningen när glåporden haglade runt mig. Och det var värs under rasterna och på vägen från skolan.

Jag hade en riktig vän i högstadiet, Liisa Karhi hette hon.  Och om hon eller någon av hennes bekanta läser det här någon gång så vill jag här framföra mitt varmaste tack till Liisa.

Snart upptäckte jag att det var lätt och skolka så jag började vara borta från skolan lite då och då. Det sista året var jag mer borta än i skolan. På vårterminen fick jag ett papper som visade min frånvaro. Om inte jag hade min vårdnashavares namnteckning på den så skulle jag inte få något slutbetyg. Som jag skulle bry om det dåliga slutbetyget, jag visste ju att den var så dålig så att den inte hade något värde. Men jag satt en dag uppe på vinden och tränade att skriva mormors namnteckning och när jag var nöjd med det så undertecknade jag pappret med hennes namnteckning och på sätt fick jag mitt skitbetyg.

Jag hade lika bra kunnat vara utan betyget men förfalskade mormors namnteckning bara för att hon inte skulle få veta att jag inte varit i skolan. Om hon hade vetat det hade hon säkert blivit galen.

Jag var väldig undergiven de första mobbningsåren men sen träffade jag en tjej som var riktigt tuff och elak mot alla. På något sätt blev jag vän med henne. (Innan dess hade jag haft en enda vän i skolan under fyra års tid).
Aira var ett riktigt rödhårig yrväder som inte var rädd för något. Hon var störig och mobbare men hon gav sig inte på de svagaste. Hon fajtades med sina knytnävar med de elakaste typerna i skolan,  de som hotade dom svaga. Hon var inte rädd för något eller om hon var det så visade hon det aldrig.

Det är ju många gånger att de som har svagast självkänsla blir mobbare och när några sådana gaddar ihop sig så känner de sig stora och starka. Om jag hade vetat det jag vet idag hade jag behandlat mobbarna som luft och gått ut skolan med högburet huvud och bra betyg. Men jag gjorde inte det, jag var svag, ledsen och trött på livet.

Men när jag började umgås med Aira under sista läsåret så förändrades allt. Nu mobbades jag inte längre, nu var det andra som var rädda för mig, jag hade någon slags makt och fick nya krafter som jag vid det laget kunde inte använda till något vettigt som tex studera. Det var ju också för sent att börja läsa på allvar, jag hade ju missat flera år och skolan skulle vara slut om några månader. Så Aira och jag gick runt skolan och betette oss allmänt störigt. Men vi gav oss inte på de svaga. Istället försvarade vi de unga elever som blev utsatta för mobbing och slogs med deras mobbare dom dagarna vi var i skolan.

För i skolan var vi inte speciellt ofta. Vi drev nere vid centrum. Satt i barer och underhöll gamla ölgubbar. Ibland tiggde vi ihop så pass mycket pengar att vi kunde skicka nån av ölgubbarna att köpa en flaska vin till oss. Sen satt vi vid älven och drack, rökte och gjorde småjävelskap. Ibland kunde vi ta en båt och ro till andra sidan av älven. Sen tog vi en annan båt därifrån och rodde tillbaka.

Jag var så less på allt under den tiden. Och när jag var i nedre tonåren så saknade min mamma oerhört, jag hade inte träffat henne sedan hon lämnade mig hos mormor och morfar.

Hur kunde jag sakna en människa som hade sårat mig så mycket? Kanske var det för mormor var riktigt elak mot mig vid det här laget. Hon var bitter och avundsjuk för att jag alltid hade varit morfars flicka. Kanske hade mamma blivit snäll och älskade mig ändå och längtade efter mig  lika mycket som jag längtade efter henne.

Jag fantiserade om olika kvinnor som skulle vara mina mammor. Det var en musiklärare i skolan som ofta var föremål för mina fantasier. Jag var avundssjuk på mina kusiner och sysslingar och andra barn i vår lilla by som hade riktiga familjer med mamma, pappa och syskon. Ofta fantiserade jag att jag bodde i en riktig familj med min mamma och pappa och att jag hade syskon. Hos mormor och morfar var jag enda barnet.
Förutom på somrarna när mina kusiner Jouni, Jussi och Ritva-Helena från södra Finland kom på semester.
Ossi, deras far som var min mammas bror var en riktig tyrann. Nu när jag är vuxen förstår jag inte hur Lempi orkade leva med honom i alla herrans år för han var verkligen elak. Och är nog det fortfarande om han lever.
Jag har ju ingen kontakt med min familj och släktingar så jag vet inte vilka lever och vilka är döda.

Men Ossi fru Lempi var en ängel. Hon var snäll och älskvärd. Jag kommer ihåg en kväll när vi barn skulle gå och lägga oss. Lempi brukade alltid natta sina barn med kramar och pussar. En kväll kom hon fram till min säng och kramade mig och nattade mig. Det var helt underbar känsla.... så bitterljuv. Jag levde på den kramen länge. Jag minns fortfarande den stunden väldigt levande.

Ossi var ju som sagt en riktig tyrann och han tyckte om att kommendera andra och han trodde sig ha alltid rätt.
En sommar när jag var i 14 årsåldern kom han upp till vinden där morfar hade byggt ett litet krypin till mig.
Han började skrika och gapa hur ouppfostrad jag var. Jag fattade noll för jag var inte speciellt ouppfostrad.
Jag fattade inte heller vad han hade med min uppfostran att göra så jag sa till honom att han skulle försvinna och lämna mig ifred.
Men han gav sig inte så jag började då runt skorstenen uppe på vinden och han efter.
Till slut gick jag ner. Mormor, morfar och Lempi stod ute på gården och såg helt förskräckta ut, dom hade hör min och Ossis gräl och dom visste vilken hetsig humör han hade. Jag rusade ut på gården och Ossi efter. Jag skrek till honom att "nu cyklar jag till grannen och när jag kommer tillbaka så vill jag att du har packat och försvunnit härifrån".
Jag cyklade till närmaste grannen där mina sysslingar bodde. Dom hade hört min och Ossis skrik ända dit  och jag fick stanna hos dom tills nästa dag. Följande dag hade Ossi och Lempi åkt till Lempis släktingar och jag fick en liten andningspaus ifrån honom. Dom kom givetvis tillbaka efter några dagar men resten av deras semester undvek jag Ossi så gott det gick och pratade inte med honom alls.

Det är första gången jag skriver på morgonen, jag är i vanliga fall en riktig nattuggla. Nu är det nog dax för lite frukost. Kommer säkert att skriva mer senare om min psykiska ohälsa under skolåren.






Andra bloggar om: känslor, barn, minnen, fantasier, längtan, mobbning, dagbok, skola

Jag platsade inte riktigt i morsans, Vesas och min halvbror Juhas liv så följande sommar fraktade de mig tillbaka till Finland. Jag var helt förvirrad eftersom det pratades inte alls om det innan vi åkte.

Det var skönt att vara tillbaka men det kändes konstigt ändå. Eftersom ingen någonsin pratade med mig, inte frågade vad jag ville utan bestämde mitt öde över mitt huvud så visste jag inte om jag skulle stanna hos mormor och morfar eller om jag skulle tillbaka till Gävle. Men en dag for morsan iväg med sin nya familj och lämnade mig hos mina morföräldrar. Vid det här laget hade hon lämnat mig två gånger och det kändes som om ingen ville ha mig.

Att jag än idag har svårt att lita på människor bottnar nog i barndomen. Jag har svårt att känna mig trygg i ett förhållande. Mina tre längsta förhållanden har varat  tre till fyra år och det har alltid varit jag som gjort slut.
Kanske för att inte bli lämnad... Jag hade en bra kille när flickorna var i åttaårsåldern. Han var snäll, rolig och trevlig att vara med och framför allt var har som en pappa för mina döttar som träffade sin far alltför sällan.
Vi hade nästan alltid roligt tillsammans och det kändes tryggt.... för tryggt. Efter tre år började jag känna att jag klarar inte av om han lämnar mig och hur sjukt det än låter så gjorde jag slut.
Han var förstås ledsen och flyttade till ett hus ca sju kilometer från mig. Vi fortsatte att vara tillsammans ett år efter hans flytt men sen gick han tillbaka till sin exfru som han var gift med då han och jag träffades.

Det kändes märkligt att börja på den lilla byskolan igen efter att ha gått i en större skola i Sverige. Nu började en del av de andra barnen mobba mig eftersom jag bott i Sverige ett tag. Jag kallades för sverigeryss för jämnan. Det var klart jobbigt och jag var ledsen. Men jag var fortfarande duktig i skolan och kunde nu prata flytande svenska också. Det kunde jag briljera med när morfars släkt fick sverigebesök och ingen förutom jag  pratade svenska i vår lilla by. Jag fick översätta och kände mig lite viktig då.

Jag drog nytta av mina svenska kunskaper även på lite märkligare sätt. Liisa, min syssling hade hittat sin morbrors gamla svenska porrtidningar uppe på vinden och där satt vi i smyg och lusläste. Jag översatte och Liisa lyssnade.
Jag minns en lustig händelse då Liisas mormor hade en massa främmande hos sig. (Kanske ett födelsedagskalas eller nåt kyrkligt möte eftersom hon var troende) Vi hade hittat ett ord i tidningarna som vi inte visste vad det betydde så vi beslöt att gå ner och fråga dom äldre. Vi kommer ner mitt i fikat och jag frågar med högoch  klar röst: "Vet någon vad klitoris är för något"
 Haha... vi fick ingen vettig förklaring men jag såg blandade reaktioner och förstog att frågan var nog inte passande just då.

Både Liisa och jag var jättekära i en släktings pojkvän när vi var i 10 - 11 årsåldern. Jag var helt förtvivlad när Raili gifte sig med honom. Mitt hjärta brast när jag tänkte att hon tagit den enda bra mannen på denna jord. Hon hade tagit honom som jag ville ha. Liisa och jag brukade smyga på Raili och Antti när dom var utomhus och ibland såg vi när dom kramades och pussades. (Det var inte så vanligt i min barndom att se vuxna visa sina känslor öppet)
Liisa och jag lekte ibland Raili och Antti.... Vi gick på grusvägen hand i hand och vi hade en bit av en plastpåse som vi kysstes igenom.

När jag kom tillbaka  till Pudasjärvi från Gävle började jag fjärde klass. I Finland fick man på slutet av fjärde klass göra ett stort prov för att se om man var kvalificerad för den så kallade mellanskolan. Det var den enda vägen till gymnasiet. Dom som inte klarade testet fick gå bara grundskolan och kanske någon yrkesskola efter det. Men jag ville så gärna bli antagen till mellanskolan eftersom jag ville ta studenten och bli något stort när jag var vuxen.
Jag minns när listorna på de antagna sattes upp på anslagstavlan och man fick se resultatet och jag såg mitt namn där. Jag var så lycklig.

Mellanskolan låg inne i Pudasjärvi så vi fick åka taxi mellan skolan och hemmet. Med stor förväntan åkte jag iväg den första skoldagen, lyckligt ovetande om att mitt livs andra mardröm skulle börja den dagen.


Nu känner jag att skrivandet räcker för ikväll. Det känns bra att skriva lite varje dag fast det är oerhört jobbigt när minnerna kommer tillbaka så starkt. Men idag har jag ju hittat några roliga minnen också och jag till och med log lite mellan tårarna.


Min bästa vän


Andra bloggar om: svek, tårar, avsked, ångest, barn, känslor, minnen

Visst har jag funderat att hämnas på Vesa någon gång men jag tror inte att det är lösningen. Han bor fortfarande på samma adress i Gävle där han bodde med min morsa efter att jag blev fraktad tillbaka till Finland. Ibland har jag fantiserat att jag går och ringer på hos honom.
I mina fantasier är han gammal och skröplig och lika hjälplös som ett litet barn.  Som jag var när han utövade sina vidriga straffmetoder på mig.

Jag har fantiserat att jag tvingar honom klä sig i kvinnokläder. En riktigt kort kjol och spetstrosor. En top med bh UTANPÅ och högklackade skor förstås. Sen skulle jag köra runt stan med honom som han gjorde med mig och låta honom känna likadan ångest som jag kände. I mina fantasier har jag en stor stark man med mig som hjälper mig. Morsan hjälpte ju honom.... varför skulle jag ens försöka hämnas på egen hand. Mitt på ljusan dagen skulle jag köra honom till centrala Gävle och tvinga honom gå fram och tillbaka mellan centrum och bostaden. I mina fantasier kör jag brevid honom och ser till att han gör som jag vill. Han skulle få bära en stor skylt där det stod: "Jag är en barnmisshandlare. Jag förstörde min åttaåriga styvdotters tillit till människor." I min sjuka elaka fantasi skulle morsan platsa bra också. Hon skulle få traska runt helt naken strax före Vesa.

Usch jag känner mig sunkig när jag får dessa hämndtankar.... som tur är så får jag dom inte så ofta.

Men som sagt så är det här bara fantasier och jag kommer givetvis inte att genomföra något av detta. Det är ju praktiskt nästintill omöjligt.
Fast ändå på något sätt har jag en väldigt stark vilja att verkligen göra det , om jag skulle säga annnat så skulle jag ljuga. Men förnuftet säger att det inte löser mina problem. Mer än något annat så vill jag att sådana onda tankar försvinner från mitt huvud helt och hållet. Ibland tänker jag att jag blir galen när dessa tankar dyker upp i skallen efter att jag har vaknat mitt i en mardröm mitt i natten.

När jag var yngre trodde jag att jag med tiden skulle glömma, att minnena skulle blekna. Men de gör inte det, inte vissa minnen.

Jag kanske är sinnessjuk eftersom jag känner så stark hat.....

Jag hoppas verkligen att genom att skriva kommer jag att få distans på allt. Att jag på något sätt kan få sinnesro och får tillbaka tilliten till andra människor. Att jag kan se ljust på framtiden utan att tänka på den befriande döden som en utväg. Jag vill inte ta mitt liv, jag har ju två barn och även om dom är vuxna nu så behöver dom mig. Jag är ju den enda dom har.... deras far drunknade för sex år sedan.

Men livet känns så meningslöst och hopplöst ibland och det är mycket mitt eget fel.... att jag inte orkade kämpa mera.... att jag lät mina svaga stunder ta över tillvaron. Det känns som jag är nere i ett stort djupt hål.... Gammal, trött och obehövlig.





Andra bloggar om: hämnd, fantasier, hjälplöshet, mardröm, terapi

Det var Vesa, min mammas tredje man som orsakade det största traumat för mig och som för alltid kommer att finnas i mitt minne. Ingenting kan sudda bort det och jag kommer ihåg mina känslor som om det som hände då hade hänt igår. Kanske för att jag har tänkt så mycket på det och haft mardrömmar om händelsen.

Det hände i början av min vistelse i Gävle, någon gång på slutet av hösten.

En eftermiddag var jag ute på innergården och lekte. Det hade regnat så det fanns stora vattenpölar med lera i. Grannens två flickor som var några år äldre än jag brukade hänga i fönstret och håna mig när jag befann mig på innergården. Så också denna dag. Jag tog lera från marken och försökte kasta det på dem när dom gapade där i fönstret. Jag träffade ingen av flickorna med en stor lerklump landade mitt i en fönsterruta.
Det var det. Jag tänkte inte mer på det just då men jag skulle få gå följande händelser i mitt minne gång på gång.

Det var kväll och Vesa hade kommit hem från jobbet. Plötsligt ringde det på dörren och grannen stod där och argumenterade argt med Vesa. Jag förstog att han berättade hur jag kastat lera i deras fönster. Jag gömde mig i mitt rum och när granngubben hade gått kom morsan och Vesa och drog mig till hallen. Jag fick världens utskällning vilken hemsk unge jag var och hur otacksam och elak jag var. Nu skulle jag straffas. Jag trodde givetvis att jag skulle få en riktigt omgång med smisk men nej, Vesas straff var mycket mer utstuderat än så.

Han beordade mig att ta av mig mina kläder och sen tvingade han mig att ta på mig sina stora herrbyxor och en stor herrkavaj.... Det var en mörk kostym, brun eller mörkblå. På fötterna fick jag sätta hans svarta stora snörskor och till sist tryckte han en mörk stor bredhättad filthatt på huvudet på mig. Sist  tog han på sig sina ytterkläder och öppnade ytterdörren och sa: "nu ska vi ta en åktur"

Morsan hade stått hela tiden i hallen och assisterat Vesa med att hjälpa honom med min påklädning. Hon var arg och gjorde ingenting för att hjälpa mig. Hon borde ha talat om för Vesa att detta var fel, att man inte gjorde så mot små barn. Men hon sa ingenting. Hon bara hjälpte honom.
Kanske njöt hon av makten att förnedra mig och göra mig rädd. Kanske är hon sinnessjuk. En sak är säker i alla fall, hon är en stor egoist och lögnhals.

Jag var livrädd och hade svårt att röra på mig i min utstyrsel. Vesa tvingade mig ut i trappan och drog mig i handen ner för trapporna. Nere på gatan var det mörkt och det blåste och duggregnade. Vesa släpade mig fram till bilen, öppnade bildörren och knuffade mig in i baksätet.
Mitt hjärta bultade så hårt så jag trodde att det skulle gå sönder. Jag var rädd och ledsen men vågade inte gråta eller säga nånting. Jag var som en robot och gjorde mig så liten som möjligt där jag satt i baksätet.

Vesa satt sig bakom ratten och började köra. Efter en liten stund var vi i centrala Gävle och han beordrade mig att gå ur bilen. Jag kunde inte röra mig , jag ville inte, jag vågade inte men han steg ur och slet ut mig på gatan.
Där stod jag i regnet och blåsten i hans jättestora kläder och jag skämdes så mycket så att jag ville att marken skulle öppna sig och jag skulle bara försvinna och aldrig komma tillbaka.
Vesa sa att nu får du gå hem. Sakta, sakta började jag röra mina fötter... Skorna var stora och jag fick dra fötterna längs asfalten så att dom inte skulle glida av fötterna på mig. Byxorna hasade sig ner hela tiden och den bredhättade hatten ramlade ner över ansiktet hela tiden. Med den ena handen höll jag i hatten och med den andra i byxlinningen.

Vesa körde hela tiden brevid mig med bilen. Ibland lite före, ibland lite efter. Jag skämdes så något fruktansvärt. Mitt i allt elände var jag glad att jag kunde gömma mig under hatten. Den känslan som jag hade denna stund är fast etsat i mitt sinne. Jag skämdes och jag var rädd. Jag var rädd för att någon skulle se mig. Jag var rädd att jag skulle tappa byxorna. Jag var rätt att vinden skulle ta tag i hatten. Jag var rädd vad som skulle hända sen när vi kom hem.

Jag kommer ihåg att det var mycket löv på gatan som var hala av allt regnandet. Det var så svårt att gå med dom stora skorna. Hela tiden stirrade jag stint på mina fötter som rörde sig framåt. Meter för meter kom jag närmare hemmet och ovissheten vad som skulle ske när vi var framme. Ibland skrek Vesa genom bilfönstret att jag skulle snabba på mig.

Till slut var vi famme vid huset där vi bodde. Jag minns ingenting hur jag kom in eller vad som hände sen. Det som hade hänt var så fruktansvärt för mig som då var en liten flicka på bara åtta år. Jag minns nästan ingenting från tiden i Gävle efter den händelsen. (Det enda som jag ser i mina minnesbilder är hur morsan går runt naken och Vesa kallar henne för älskling... i all tid och otid) Jag kommer inte ens ihår hur vi åkte till Finland sommaren därpå. Plötsligt var jag bara  tillbaka hos mormor och morfar där allting var som förr. Det var bara jag som hade blivit förändrad...... Trodde jag.

När jag i vuxen ålder tog upp denna händelse så förnekade morsan att det ens hade hänt. Hon ville inte prata om det. Så har hon alltid varit. Lömsk, egoistisk och framförallt falsk. Hela hennes jävla liv bygger på lögner. Hennes olika män visste inte om att hon hade barn med tidigare män. Hon var altid "oskuld" när hon träffade en ny man. Och hon lämnade alltid sina barn när lusten för nya äventyr tog överhanden. Vi barn var inte värda nånting, vi behandlades som någonting som inte fanns.
Morsans sista man Bernt visste om att jag fanns. Men till Bernts släktingar förklarades jag som morsans kusin.
Fy fan säger jag.

Nu är känslorna jobbiga. Nu tar jag en paus och försöker lugna ner mig.






Andra bloggar om: förnedring, straff, barn, känslor, hämnd, orättvisa

Nu har jag hållit några dagars paus i skrivandet. Jag har varit något deppig och har tänkt ganska mycket på ifall jag orkar fortsätta skriva eller inte. Men det känns som ett begär att skriva... kanske kanske lättar det någon gång och jag kan gå vidare med mitt liv.

Livet var ganska lugnt och jag levde i tron att mormor och morfar var mina riktiga föräldrar. Den mamman i sverige var bara något om hette mamma och som skickade kort eller paket ibland. Jag glömde bort henne mer och mer med tiden. När jag lärde mig att skriva vid femårsåldern fick jag ibland svara på "sverigemammans" brev. Då var det alltid mormor som dikterade vad jag skulle skriva. Trots allt utvecklades jag tidigt och jag kunde både läsa och skriva när jag var ca fem år. Jag har läst böcker så länge jag kan minnas och när jag började första klass så fick jag andra böcker än dom andra ettorna. Vi satt tre årskurser i samma klassrum eftersom det var en liten byskola så jag hängde mest med treorna på läs och skrivtimmarna.

Jag har några lyckliga minnen från den tiden. Morfar var alltid snäll och jag var med honom alltid när han inte var på jobbet. Innan jag lärde mig klockan lärde jag mig att se att när lilla visaren var på fyran och den stora rakt uppåt så skulle morfar komma snart. Då gick jag alltid "jättelångt" längs landsvägen och väntade på honom. ( I själva verket gick jag knappt femtio meter) Morfar brukade stanna sin moped och ta upp mig. Jag fick sitta på bensintanken när vi åkte hem den lilla biten.
För övrigt följde jag  morfar som en hundvalp överallt.

Men en dag ändrades allting. Jag var då åtta år gammal och hade precis gått ut tvåan. Plötsligt  kom mamman från sverige. Hon hade med sig en ny man och en liten pojke, Juha, som var min halvbror. Juha var nog då ca tre år gammal. Mammas nya man hette Vesa och han kallade alltid mamma för älskling. När mamma, Vesa och Juha skulle åka tillbaka till Sverige så fick jag åka med. Ingen hade riktigt pratat om det med mig, en dag åkte vi bara iväg.

Resan var jobbig. Vi åkte bil från Pudasjärvi i norra Finland. Först till Haparanda och sen vidare till Gävle där mamma bodde med sin nya familj och som jag också skulle bli del av.
Vesas bil var en Opel, årsmodell måste ha varit från slutet av femtiotalet eller början av sextiotalet.
Juha och jag satt där bak. Hela bilen var fullpackad och det fanns inget utrymme för benen på golvet på baksätet.
Jag fick sitta hela långa vägen med krökta ben för Juha skulle ha plats att sova när han inte spydde. Och han spydde precis hela vägen. Vi åkte hela vägen utan att stanna några längre stunder. Jag minns resan som fruktansvärt jobbig, lång och illaluktande av alla spyor.

Men till slut var vi framme. I en jättestor lägehet mitt i Gävle. Där fanns jättefina möbler och saker som jag aldrig hade sett förr. Jag fick ett eget rum. Juha hade sitt rum brevid mitt och Vesa och mamma hade rummet längst bort i hallen. Det fanns badrum med badkar och bidé och två toaletter. (Hos mormor och morfar fanns varken badrum eller toalett inomhus. Där badade vi bastu ett par gånger i veckan och utedasset fanns vid vedbon. Jag var alltid jätterädd när det var mörkt när jag skulle på dasset hos mormor och morfar. Morfar brukade stå på trappan och jag ropade hela tiden på honom och frågade om han var kvar. På natten slapp man gå på utedass, då kunde man pissa i en plåthink med lock.)

Mamma var jättekonstig och jag visste inte vad jag skulle kalla henne så jag kallade henne ingenting... sa bara du när jag skulle tilltala henne. Hon gick alltid på kvällarna runt i lägenheten spritt språngande naken och Vesa kallade henne "älskling" hela tiden. Jag kan höra fortfarande hur han säger  till morsan "rakkaani"  precis hela tiden och smörar för henne och hon trippar runt och kacklar som en kåt höna.

Vi kom till  Gävle på sensommaren och jag skulle börja skolan. Jag fick börja i en svensk klass, på den tiden fanns inga finska skolor eller klasser. Jag kunde inte ett ord svenska och jag minns första dagen när vi hade rast och jag stod ute på skolgården med alla nyfikna klasskompisar runtom mig och jag var så pissnödig. Och jag kunde ju inte svenska så jag kunde inte fråga var toaletten var. Till slut förstog några av tjejerna av mitt kroppspråk vad jag ville och visade mig till toaletten.
Jag minns också att första dagen när jag skulle gå hem från skolan följde en flicka som hette Monika med mig hem. Jag skämdes jättemycket när mamma började prata finska med mig och jag sa inte ett ord.

Jag minns också att mamma hade en väninna Lea, vars barn jag brukade leka med. Dom hade bott i sverige länge och kunde bra svenska så dom ville lära mig. Men ibland var dom elaka som barn brukar vara. En av flickorna sa till mig att jag skulle säga till en liten pojke att "nu ska jag klippa av pilisnoppen på  dig." Jag visste inte vad det betydde och sa det och givetvis började han gråta och jag fick spö av morsan.

På något sätt som barn gör lärde jag mig svenska väldigt fort och kunde snabbt föja med i undervisningen. Men det var mycket bråk mellan mig och en kille som hette Niklas. Nästan dagligen stog han eller jag i korridoren efter att vi bråkat under lektionerna.
Men skolan var mitt minsta bekymmer. Värre var det hemma som jag aldrig kunde känna som ett hem. Mamma var aldrig hemma när jag kom från skolan, hon var oftast hos Lea eller någon annan väninna. Jag hade en egen nyckel och fick klara mig bäst jag kunde under eftermiddagarna. (Efter många år när jag var i tonåren hittade jag ett brev gömd uppe på vinden hos mormor. Där skrev mamma att hon kunde inte ha mig kvar, att jag var besvärlig och att jag var alltid ute och "mätte gatorna" som hon uttryckte det. Vad förväntade morsan av mig... en åttaåring som alltid kom till ett tomt hem. Givetvis gick jag ut och lekte med andra barn. Mätte gatorna lät så drastisk eftersom så sas i Finland om ungdomar som drev på gatorna.... JAG VAR JU BARA ETT BARN)

Mamma var också den som slog mig för första gången rakt i ansiktet. Jag var åtta år och Juha var tre. Jag och Juha lekte en gång i hans rum och han skulle visa mig vad han kunde göra med sin snopp. Han stod rakt framför mig och snoppen guppade upp och ner. Jag tyckte det såg väldigt lustigt ut och nyfiken som jag var så givetvis tittade jag och skrattade och sa att han skulle göra så mer.
 Men när mamma fick syn på oss blev hon riktigt arg. Hon klappade till mig rakt i ansiktet och skrek att jag aldrig någonsin skulle göra om det. Göra om vad? Jag tittade ju bara. Mamma var alltid arg på mig. När Juha slog en gång en hammare i huvudet på mig var det också mitt fel och det var jag som blev straffad.

Likadant när jag en gång åkte på Juhas plastbil. Jag råkade komma åt en serveringsvagn med några glasföremål. En stor vas ramlade ner och krossades. Det blev smäll och rumsarrest den gången också.

Men jag dög bra till att vara slav åt morsan. Hon städade några kontor kvällstid och jag fick alltid följa med och tömma papperskorgarna. Hellre hade jag varit hemma och legat i min säng och sovit på nätterna.
--------------

Nu känns det som att det räcker för idag. Jag närmar mig det svåraste minnet från tiden i Sverige och jag känner just nu att jag orkar inte skriva ner det just nu. Ska försöka fortsätta att skriva imorgon.


Andra bloggar om: föräldrar, morföräldrar, främmande land, aga, lämnad, lycka, minnen, resa, barn

Igår orkade jag inte skriva alls. Jag har tänkt på det här "projektet" och jag har velat och inte riktigt vetat hur jag ska göra. Men nu ska jag iaf försöka skriva lite fast jag mår som en kratta.
-------

Jag föddes i Uleåborg i Finland 1957. Min så kallade mamma ville nog aldrig ha mig men hon födde mig ändå. Kanske hade det varit mycket bättre om hon hade tagit bort mig....
Morsan hade redan sen tidigare två barn med en annan man som hon lämnat. Hon hade också tidigare lämnat mina halvsyskon Hilkka och Risto hos min mormor i Finland men vid något tillfälle hade deras far hämtat dem och de levde med honom i Eskilstuna.

Min far och morsan var aldrig gifta med varandra och jag var nog en olycklig resultat av hennes lustar. Jag föddes i alla fall och när jag var ca ett halvt år gammal har morsan tagit mig och rymt från min far i Uleåborg.
Jag har hört att hon hade packat det som hon ville ta med sig i min liggvagn under madrassen. Jag hade legat där överst och guppat... och det hade varit sista gången min far såg mig. Han hade tydligen mött morsan på stan när hon hade varit på väg till järnvägsstationen i Ulåborg. Morsan hade bara sagt att hon skulle gå en promenad med mig...
Morsan hade under tiden då hon var tillsammans med min far tagit kontakt med Klaus som var Hilkkas och Ristos far och det var till honom hon var på väg med mig.

Från tiden i Eskistuna vet eller minns jag ingenting, jag var ju så liten då. Jag har sett ett par foton där jag varken jag eller mina halvsyskon ser speciellt glada ut så jag kan ju bara gissa att tiden där inte var så lycklig.
Jag fick stanna i Eskilstuna tills morsan tröttnade på att vara mamma. Hon hade träffat en ny man och hade bråttom att bli av med Klaus och oss barnen. Jag fick fara till mormor och morfar i norra Finland och troligen fick Hilkka och Risto stanna med sin pappa.
Från den tiden har jag också mitt första riktiga minne... jag minns att jag satt på någons knä i ett jättestort hall med en massa ekande ljud. Det måste ha varit en station av något slag, kanske järnvägstation eller båtterminal. Jag kan tänka mig att morsan inte ens följde med mig till mormor och morfar då hon lämnade mig... hon ville nog bli av mig fortast möjligt och lämpade mig på ett ställe där mormor och morfar kunde hämta mig.

Vid den tidpunkten hade jag precis lärt mig och prata men pratade bara svenska och mormor och morfar pratade bara finska. Jag kommer fortfrarande ihåg att jag varje kväll sa gonatt både på svenska och finska. Det gjorde jag länge... tills jag började skolan. Jag minns också hur jag längtade efter min mamma. Jag kommer ihåg när jag någon gång när jag var riktigt liten låg i kammaren i min spjälsäng och plötsligt hörde jag en välbekant röst.. min mammas röst. Jag kommer inte ihåg tankarna exakt men jag kommer ihåg rösten och hur jag hörde den. Jag trodde säkert att mamma skulle hämta mig men så var ju inte fallet. Hon kom bara på besök. Då var jag kanske tre år gammal.

Nästa gång när jag skulle få se min mamma var när jag var ca fem år gammal.

Jag växte upp hos mormor och morfar och när jag var liten så kallade jag dem för mamma och pappa. Jag visste att jag hade en annan mamma någonstans i Sverige och att hon skickade kort och paket till julen men jag förstog nog inte riktigt att hon var min riktiga mamma.

Jag var nog ganska lycklig när jag var liten och bodde hos mina morföräldrar. Jag hade en speciellt bra relation med min morfar och det som genomsyrade det hela lite var att mormor var så avundssjuk på att jag var så mycket med morfar och också visade att jag tyckte mer om honom. Jag minns att vid några tillfällen ville mormor att jag skulle krama henne men det ville inte jag. Jag vet inte varför. Hon var ju ändå ganska snäll i allmänhet. Det enda som hon gjorde som inte morfar någonsin gjorde var att aga mig. Om jag hade gjort något dumt så fick jag själv hämta björkris ute och sen var det bara dra ner byxorna och vänta på smällarna på stjärten. Och det hände ju då och då eftersom jag var nyfiken och rätt så våghalsig när jag var barn.
------------------

Nu räcker detta för idag... känns ganska mycket emotionellt att skriva men jag tror att det kommer att vara bra för mig att får ner allt som känns så svårt... att få svart på vitt och kanske, kanske på något sätt lägga detta bakom mig sen när jag skrivit klart. Jag har rätt så mycket att skriva om så det här kommer säkert att ta lång tid, men det kvittar... tid har jag hur mycket som helst av efter att FK valde att ge mig sjukbidrag.
-------------------



Andra bloggar om: svåra minnen, svek, rymma, begär, längtan, tårar, känslor, barn